ccdressyr

Vilken dag det var igår! Jag var i stallet vid niotiden och knoppade och gjorde iordning allt vi skulle ha med oss. Vi planerade att åka vid elva, min klass skulle starta tidigast kvart över 11 och A4an skulle inte börja förrän tidigast halv sex på kvällen. Min plan var att stryka mig från den och kanske rida B:3an istället. Mamma kom ner och hjälpte mig att packa in det sista i transporten medan jag promenerade lite med Cosmo på stallplanen. Så kom mamma med transportskydden och vi var redo för avfärd. Jag satte på det första framskyddet och Cosmo stod så lugn och stilla att mamma säger "Vad duktig du är, Cosmo!" En tiondels sekund senare tar Cosmo ett steg framåt, sätter framdelen på skon rätt över min stortå och trampar till.. - Jag kastade ifrån mig longerlinan och hoppade runt stallplanen på ett ben, skrikandes fruktansvärda ramsor med alla fula ord jag kunde. Efter viss stund (jag har ingen aning om hur länge) tittar jag ner på strumpan och konstaterar att det inte ser bra ut. Själv vågade jag inte ta av strumpan, men som tur var fanns min räddande ängel och sjuksköterska Jill på plats. Hon tog försiktigt av strumpan och konstaterade med lugn stämma att nageln var borta och att vi bör åka in till akuten för att röntga min trasiga tå.

Ja, tänk då så fort allt kan gå. Jag som oftast har ordentliga jodphur med stålhätta på mig, hade dagen till ära ett par mjuka joggingskor. Tänk att man får lära så mycket den hårda vägen och har så svårt att ta till sig något förrän man råkar i trubbel. Jag blev i alla fall ompysslad av Jill som la kompress och lite tryckbandage, sen fick jag två alvedon och packades in i bilen. Mamma körde och aldrig har väl min kära gamla Volvo fått gå så fort. Själv tyckte jag i och för sig allt gick fruktansvärt långsamt och hade helt galet ont.

Väl på sjukhuset blev jag snart istoppad en del morfin för att slippa smärtan - Sköönt! Sen blev det röntgen, vilket gick bra och visade inte på några frakturer- ännu skönare! Då var det bara dags at lägga om såret och sen skulle jag få åka hem. Men när såret skulle läggas om upptäckte sköterskan lite smuts, så hon ville lägga lokalbedövning för att kunna göra rent och lägga om ordentligt. Sagt och gjort, läkaren kommer in och lägger två sprutor i tåleden, inte helt skönt, men helt okej i jämförelse med tidigare smärta. Läkaren lämnar rummet och jag inser att jag snart kommer att svimma. Lyckas kravla mig uppåt för att nå larmknappen, sen vet jag inget mer. Tre sköterskor och en läkare står nu omkring min säng och försöker få mig att vakna. Illamående och omtäcknad ligger jag sen i typ fem timmar. Man försöker få mig att äta och dricka, få i mig energi i form av druvsocker och diverse juicer. Men inget går, jag mår bara illa och får inte behålla något, jag bara ligger och mår allmänt dåligt. Vid sjutiden på kvällen bestämmer de sig för att ge mig lite näringsdropp så jag ska orka ta mig hemåt. Herrejössenamen, vad en liten tånagel kan ställa till med! Efter en riktig heldag lyckades jag ta mig hemåt, direkt ner i sängen och sov till sen förmiddag idag. Idag mår jag i alla fall mycket bättre. Ont gör det ju såklart, men det går ganska bra i alla fall. Men vi får väl se hur lång tid det tar innan jag är tillbaka på hästryggen igen.

Ja ni det är ju sån't som tyvärr händer när man håller på med vår härliga sport. Man får helt enkelt bara lära sig av misstagen och försöka förebygga så gott det går. Olyckan kan alltid vara framme, men det man kan förebygga ska man verkligen försöka att undvika. Det är enorma krafter som finns i en häst, även i den minsta lilla shetlandsponny, så var försiktiga när ni hanterar hästarna. Man kan faktiskt ha roligare saker för sig än att ligga på en sjukhusbrits en hel dag, Fråga mig, Jag vet! ;) Vi hörs!
/CC