Hatkärlek. Älskade häst!
Åh, hur kan ett djur som man älskar så mycket reta så sjukt mycket gallfeber på en?! Veckan har bjudit på mycket jobb och trötta stunder. Energin har inte riktigkt räckt till och därför har det blivit lite mer vila för Cosmo än vanligt och bloggen har också fått lite vila. Men veckan har också bjudit på mycket kärlek. Häromdagen kom jag till stallet och mötte Cosmo vilandes i sin box. Jag kröp in till honom och satt och klappade honom på huvudet och öronen, något som både han och jag tyckte var supermysigt. Det märks att han accepterar mig bättre och kan visa att han verkligen tycker om en också. Fint stund som ligger väldigt varmt om hjärtat!
Så var det då också det där med att reta gallfeber på sin matte. Lika underbar som Cosmo är i de flesta fall, lika mycket kan han irritera en. Igår, söndag, var det programridning hemma. Jag skulle rida igenom LA:1 och se hur det gick efter en lugnare vecka. Sagt och gjort. Han kändes fin på framridningen (som är utomhus). När jag kom in i ridhuset och red en stund innan det blev min tur kände jag att han taggade till otroligt och gjorde något backutsprång i protest mot att göra som matte ville. Så kastade jag mitt ridspö och gick in på tävlingsbanan. Då bröt helvetet lös. De bedömningspunter han gjorde utan backutsparkar, tvärnitar och sidoskutt hade vi mestadels sjuor på, men det var naturligtvis bara ett fåtal. I övrigt var protokollets kommentarer "olydig" "ovilligt" och "hopp och skutt" och treor eller fyror i betyget. Slutkommentaren var kort och väl sammanfattad: "Kämpa på!"
- Åh, kämpa, kämpa, kämpa. Man ka ha ett jäkla tålamod som Cosmotämjare. Tur att han är underbar den mesta övriga tiden. Men jag vill ju liksom visa upp hur fin han kan vara när det verkligen gäller. Åh, jag var så arg när jag var klar med programmet att mamma fick ta hand om Cosmo. Jag själv försökte få luft. Jag var så arg att jag i princip hyperventilerade och bara stod och skakade, men efter lite återhämtning hade jag snart glömt hur arg jag varit. Skönt! Jag har gjort en otrolig självutveckling sen jag skaffade Cosmo. Ni som känner mig sen tidigare vet att långsint i princip är mitt mellannamn och att min stubin brunnit upp för länge sen så fort något går mot mig. Men med Cosmo får man helt enkelt lära sig att stå ut med vissa saker. Man får liksom inte 700 kg häst (eller någon häst med annan vikt heller för den delen) att göra som man vill genom att bli sur på vad han inte gör. Det är ju bara att skärpa sig själv och berömma när de gör som de ska.
Ja, visst är det utvecklande det här med hästar. De är ju helt fantastiska djur!
/CC
Så var det då också det där med att reta gallfeber på sin matte. Lika underbar som Cosmo är i de flesta fall, lika mycket kan han irritera en. Igår, söndag, var det programridning hemma. Jag skulle rida igenom LA:1 och se hur det gick efter en lugnare vecka. Sagt och gjort. Han kändes fin på framridningen (som är utomhus). När jag kom in i ridhuset och red en stund innan det blev min tur kände jag att han taggade till otroligt och gjorde något backutsprång i protest mot att göra som matte ville. Så kastade jag mitt ridspö och gick in på tävlingsbanan. Då bröt helvetet lös. De bedömningspunter han gjorde utan backutsparkar, tvärnitar och sidoskutt hade vi mestadels sjuor på, men det var naturligtvis bara ett fåtal. I övrigt var protokollets kommentarer "olydig" "ovilligt" och "hopp och skutt" och treor eller fyror i betyget. Slutkommentaren var kort och väl sammanfattad: "Kämpa på!"
- Åh, kämpa, kämpa, kämpa. Man ka ha ett jäkla tålamod som Cosmotämjare. Tur att han är underbar den mesta övriga tiden. Men jag vill ju liksom visa upp hur fin han kan vara när det verkligen gäller. Åh, jag var så arg när jag var klar med programmet att mamma fick ta hand om Cosmo. Jag själv försökte få luft. Jag var så arg att jag i princip hyperventilerade och bara stod och skakade, men efter lite återhämtning hade jag snart glömt hur arg jag varit. Skönt! Jag har gjort en otrolig självutveckling sen jag skaffade Cosmo. Ni som känner mig sen tidigare vet att långsint i princip är mitt mellannamn och att min stubin brunnit upp för länge sen så fort något går mot mig. Men med Cosmo får man helt enkelt lära sig att stå ut med vissa saker. Man får liksom inte 700 kg häst (eller någon häst med annan vikt heller för den delen) att göra som man vill genom att bli sur på vad han inte gör. Det är ju bara att skärpa sig själv och berömma när de gör som de ska.
Ja, visst är det utvecklande det här med hästar. De är ju helt fantastiska djur!
/CC
Kommentarer
Postat av: Veronica
Och som du har utvecklats i din egen ridning är ju något enormt! KÄMPA säger jag med, det gör jag iaf men visst fan är det jobbigt när man vet hur man ska göra och hur det ska gå men så gör hästen heeeeeelt tvärtom, då får man ju ett ebolaryck utan dess like!
Trackback
