Känslomässigt dravel
Hej igen!
Nej, jag har inte dött eller så. Jag är bara mest upptagen med en himla massa jobb och den lille hästen som vill ta mer och mer tid. Dessutom har jag genomgått en känslomässig berg-och-dal-bana i och med tävlingspremiären. Jag ska berätta.
Det började på topphumör, stiligt knoppad häst lastades in och sen begav vi oss iväg, Jag, mamma, Elin och Eva. Det var egentligen först vid framridningen till första klassen som den där uppåtgående färden nådde toppen och jag kastades rakt ner i gapet på min egen nervositet. Min fjuttiga mentalträningsbarriär som jag försökt jobba på var ingenting mot den självplågare som kastade sig över mig. Jag kunde helt plötsligt inte rida längre. Antingen retade jag upp den redan så laddade Cosmo så mycket att han slog och sparkade mot allt och inget, eller så satt jag bara där och styrde lite mellan ridhusets väggar. Det var så programmet reds. Det positiva var väl att Cosmo aldrig kommit in på en tävlingsbana och skött sig så fantastiskt väl redan från början. Men å andra sidan kunde han springa runt lite som han ville, och då han man ju ingen anledning att protestera. Jag hade redan gett upp och jag ville inte rida, men jag tog mig i alla fall genom programmet. Därefter var jag beredd att åka hem, sälja hästkraken och börja tugga glas och springa på eld. Jag verkar ju ha någon slags fallenhet för det där med självplågeri...
Vi tog alla en välbehövlig paus och jag bestämde mig för att rida nästa klass. Vi lastade ur och jag hade fortfarande gråten i halsen när jag skulle rätta till en knopp som lossnat i trailern. Här någonstans kom nästa snabba vändning på mitt karuselltur. Jag blev riktigt förbannad på mig själv, gick med bestämda steg in i bilen, drog ner spegeln och såg mig själv djupt i ögonen och beordrade mig själv att skärpa till mig. Där insåg jag också att jag har en "mentaltränings-app" i min mobil. Aldrig tidigare använd (smart va?!), men nu var det dags. Det fanns något som hette "självförtroendeboost" och den var prescis vad som behövdes just då! Peppad med ny energi satt jag upp och gjorde en fantastisk framridning. Jag red verkligen och Cosmo svarade super på allt. Vi var ett och känslan var på topp.
Dags för start. Klockan ringer och jag gör en perfekt inridning och halt i galopp. Klockan ringer igen. Förvirring. Inridningen skulle ju vara i trav! Jag ler lite för mig själv och inser att jag är mest koncentrerad på hur bra vi är, mantrat "Jag är bäst" går genom oss i varje steg. Jag gör om inridningen i trav istället och rider igenom ett program som är så himla bra. Ett par pyttemissar gör vi, men annars känns allt toppen. Sista uppridningen får jag också en felridning i form av halt vid G istället för X. Jag tar på mig det, men det gör verkligen ingenting när jag har världens bästa häst.
Mitt grymma team kommer och möter oss med kramar och vi är alla lyckliga. Jag går och väntar på mitt protokoll och adrenalinet börjar lugna sig i kroppen, men jag är så himla glad. Därefter tar resan slut. karusellen går långsammare och långsammare. Den gör ett sista ryck när jag får protokollet i min hand, men sen är allt bara slut. Jag åker hem med den där superlyckliga känslan i kroppen.
Resultatet visade 54,47% (med felridningarna borträknade ca 56%) Jag har fortfarande inte förstått hur det kunde bli så, men låter bli att analysera för mycket. Jag tar med känslan och tar nya tag vid nästa tävling istället.
Ni kanske kan tänka er att jag var trött efter den här dagen. Känslor gör en väldigt trött. Suger liksom musten ur en och de där topparna och dalarna som jag erfarade i söndags var extrema. Man blir många erfarenheter rikare som tur är. Kram på er!
/CC
Kommentarer
Trackback
